Vanedjur

Det är märkligt hur van man blir vid vardagen. Hur allt ska vara som det alltid har varit. Det är så vi tycker om det, så vi vill ha det. Det vardagliga, som vi känner igen. Och det är tydligt hur konstigt det blir när det inte är som vanligt. Här hemma har vi varit hundlösa i drygt två dygn och självklart är Bezzie här hela tiden. I mitt huvud alltså. När man kommer hem - var är hon? Ingen som möter i dörren. När man tappar mat på golvet. Måste jag ta upp det? Och ett antal gånger har tanken dykt upp: Jag har glömt att gå ut med hunden! Det är ju så vardagen ser ut, det är det jag gör. Varje dag. Man kan ju bli både trött och less på det där. När man vid midnatt, när man äntligen lyft röven ur soffan och är på väg till sängen, kommer på att hunden måste ut. När katten väcker en mitt i natten för att hon bara måste ligga på mig! Eller som nyss, när Tove krävt en tvåtimmarsnattning. Och det slår mig, att mitt i det där bor ju livet. Det är inte besvärligt, det är det som är det viktiga! (Anna är förstås aldrig besvärlig. Men viktig!) Och i det välkända och bekanta bor tryggheten. Jag har nog alltid varit sådan. Kär i det välkända, skeptiskt inställd till förändring. På gott och ont. Men man vet i alla fall oftast var man har mig.

Bezzie mådde sämre än väntat. Igår var njurvärdena usla. Och veterinären antydde att det inte var alla hundar som klarade detta. Dropp, aktivt kol och lite annat har gjort att dagens värden var bättre. Och vi kan hoppas på att det hela ska sluta lyckligt. Vet att jag skrev det tidigare, men förhoppningsvis får hon komma hem i morgon. Och så får vi göra nåt återbesök och kolla hur det utvecklar sig. Skönt!