Läkarkoll igen

Tove har klarat av sin första jul. Tyvärr drog jag på mig en liten magsjuka ett par dar före julafton och kunde inte följa med på firande i Kungsängen den 23.e. Jag fick i stället fokusera på fortsättningen: julafton hos oss med respektive föräldrar (inklusive Toves) och annandagen med pappa, bror och svägerska. Tove har varit på ett strålande humör för det mesta under ett par veckor nu och det är riktigt härligt. Det har fortsatt efter julafton och handlade alltså inte bara om att försöka blidka tomten. Utvecklingen är blixtrande snabb och man ser hur hon utvecklar och förfinar nya förmågor hela tiden. Fantastiskt kul!

Bandysäsongen är halvvägs och tyvärr är väl läget ungefär som väntat. VSK har blandat fina prestationer med en del bottennapp (jag har missat ovanligt många matcher denna säsong och därmed sluppit ett par förnedringar) och parkerar på slutspelsplats, men inte mer. Läget är ungefär som i fjol med andra ord. Senast en viktig vinst på annandagen mot Tillberga med 4-2. 5 666 som fin publiksiffra och stämning som påminde om förr i tiden. Alltså på 90-talet. Klack som sjöng på bra och lite trångt. Matchen i sig var väl ingen höjdare men helhetsupplevelsen får godkänt. Tove var med och såg därmed sitt livs andra bandymatch. Jag ska väl inte påstå att hon följer spelet, men det verkar som att det är lite kul när det rör sig i alla fall. Det ska nog bli en bra VSK-supporter av henne till slut! Hon fick lite VSK-grejer i julklapp också: en body av mig (som jag knappt visste själv att jag hade köpt) och en tröja av pappa. Den första bodyn är sedan länge urväxt.
Västanfors har tagit ett par segrar och klarar i dagsläget precis att undvika kval. Har inte varit på någon match än; det har inte riktigt passat och det känns inte helt rätt att åka upp bara för bandy. Hoppas det passar nån gång under vintern!

Idag var det dags för återbesök på lasarettet igen och ultraljudskoll av Toves hjärta och kärl. Allt såg bra ut och vi fick ett par oväntade positiva nyheter. För det första verkar hålet i förmaksskiljeväggen ha växt ihop helt (detta var ju inget stort fel och absolut inget man skulle gjort något åt, men skönt ändå). För det andra så verkar aortaklaffen inte alls vara så missbildad som man först trott. Flödet var bättre och när vi kollade på själva klaffen kunde vi se att den nog inte alls var tvådelad (som är vanligt bland koarktations-patienter) utan tredelad (som är normaltillståndet), om än inte helt symmetrisk. Risken med klaffen är inte stor heller; det kan bli problem längre fram i livet när den har jobbat länge, men en tredelad är bättre! Och risken att förträngningen ska komma tillbaka är väldigt liten nu; oftast sker det inom de första månaderna. Nästa besök blir först om fyra månader nu och vi får se hur de går då. Tove har ju blivit så stor att hon inte sover under undersökningen (vilket hon gjorde de första gångerna) och dessutom är det väldigt intressant att ta tag i stetoskop, läkarlegitimationer, kablar till UL-.maskinen och så vidare. Läkaren rekommenderade att vi skulle öva att titta på Teletubbies hemma, så kunde hon få se på det nästa gång. Så får det bli!

Straff med komplikationer

Linus Omark fick i sin debutmatch för Edmonton i NHL chansen att avgöra i straffläggningen mot Tampa. När han tog pucken från mittpunkten gjorde han en spin-o-rama, alltså gjorde en liten piruett på väg fram mot målet. Efter en skottfint (och en lite halvknackig straff) smet pucken in mellan målvaktens ben och Edmontonsegern var klar. Allt klart? Knappast. Nu gnälls det om att Omark var osportslig. Varför? Jo, just för att han gjorde sin lilla snurr. Detta skulle vara förnedrande för målvakten och respektlöst; flera Tampaspelare uttryckte sin avsky för detta hemska tilltag. Så gör man inte, särskilt inte om man som Omark är rookie.

Vilket jäkla gnäll från dåliga förlorare, säger jag! Klappa målvakten på huvudet efter målet, ge fingret till motståndarfansen eller dra fågeldansen framför motståndarbåset efter målet - det hade varit respektlöst. Men att showa lite, det kan knappast vara förnedrande. Dessutom satte han ju sig själv på spel: hade han missat straffen hade han ju förnedrat sig själv. Snurrfinten ökade insatsen, bara. Sen tycker ju jag att det är dumt att göra en sån grej, just för att det blir pinsamt om man inte gör mål. Men vissa lirare har väl det där i sig. Tydligen.

Önskelista

Toves önskelista inför julen börjar ta form. Några justeringar återstår förstås, men så här är läget än så länge:

1) Bilbana. Helst Scalextric.

2) Spel till PS3, gärna FIFA 11.

3) En Iphone.

4) Radiostyrd bil.

5) Hockeyspel.

6) Massor med presentsnöre att leka med.

Ja, vi får väl se vad det blir...

Känslostormar

Det kan omöjligen finnas något i livet som väcker så många och starka känslor som att ha barn. Den mest hårdhudade och känslokalla man (kvinnor kan förstås inte ha dessa egenskaper) måste ovillkorligen smälta i det ögonblick då han för första gången ser det där lilla, kladdiga, nakna knytet som fram till den sekunden inte varit annat än en stor mage. Visserligen har den rört sig och påkallat uppmärksamheten redan innan, men att äntligen få se henne, ja det slår det mesta.

Och den lugnaste och mest harmoniske man som tänkas kan kommer definitivt att tappa fattningen av frustration då han burit runt på sitt barn i timtal, bara för att hon inte kan somna. Frustration för egen del, men mest för att man ser hur jobbigt det är för henne.

Och sedan då? Det första sneda, tandlösa leendet eller ett för tionde gången nedkissat skötbord. Att se när hon stolt visar nåt nytt hon har kommit på eller att se ambulanshelikoptern lyfta med en liten flicka vars hjärta för en stund sen slutade slå och lämna två tomma föräldrar kvar på marken.

Ja, i det stora och det lilla - livet i sin yttersta koncentration. En sak är säker: det går inte att vara oberörd!

Släktträff

Så har då gammelfarfar fått träffa Tove. Och det var ingen större match att flyga med lillan heller, lite pip under inflygningen när öronen trilskades, men annars helt lugnt. Värre då med incheckning; det blir onekligen en hel del extra att flyga med bäbis, när både babyskydd till bilen och barnvagnen ska med.

Farfar blev förstås glad över att få träffa oss och Tove i synnerhet. Gästfriheten är stor och vi hann träffa både farbröder, fastrar och kusiner. Dessutom några av Toves sysslingar. Farfar har 20 barnbarnsbarn och Toves sysslingskara lär bli stor! Har bestämt mig för att försöka börja släktforska lite när tiden medger (vilken den ju förstås aldrig gör!) och blev glad när det visade sig att det fanns en del material att utgå ifrån när det gäller farfars släkt. Jag fick med mig en del hem, så nu gäller det bara att göra klart Monsterprojekt 1: inskanningen och fixet med pappas alla diabilder, tjänsten som han fick av oss i julklapp i fjol. Efter det får släktforskningen ta över. Ingen brist på sysselsättning i alla fall!