Tove har klarat av sin första jul. Tyvärr drog jag på mig en liten magsjuka ett par dar före julafton och kunde inte följa med på firande i Kungsängen den 23.e. Jag fick i stället fokusera på fortsättningen: julafton hos oss med respektive föräldrar (inklusive Toves) och annandagen med pappa, bror och svägerska. Tove har varit på ett strålande humör för det mesta under ett par veckor nu och det är riktigt härligt. Det har fortsatt efter julafton och handlade alltså inte bara om att försöka blidka tomten. Utvecklingen är blixtrande snabb och man ser hur hon utvecklar och förfinar nya förmågor hela tiden. Fantastiskt kul!
Bandysäsongen är halvvägs och tyvärr är väl läget ungefär som väntat. VSK har blandat fina prestationer med en del bottennapp (jag har missat ovanligt många matcher denna säsong och därmed sluppit ett par förnedringar) och parkerar på slutspelsplats, men inte mer. Läget är ungefär som i fjol med andra ord. Senast en viktig vinst på annandagen mot Tillberga med 4-2. 5 666 som fin publiksiffra och stämning som påminde om förr i tiden. Alltså på 90-talet. Klack som sjöng på bra och lite trångt. Matchen i sig var väl ingen höjdare men helhetsupplevelsen får godkänt. Tove var med och såg därmed sitt livs andra bandymatch. Jag ska väl inte påstå att hon följer spelet, men det verkar som att det är lite kul när det rör sig i alla fall. Det ska nog bli en bra VSK-supporter av henne till slut! Hon fick lite VSK-grejer i julklapp också: en body av mig (som jag knappt visste själv att jag hade köpt) och en tröja av pappa. Den första bodyn är sedan länge urväxt.
Västanfors har tagit ett par segrar och klarar i dagsläget precis att undvika kval. Har inte varit på någon match än; det har inte riktigt passat och det känns inte helt rätt att åka upp bara för bandy. Hoppas det passar nån gång under vintern!
Idag var det dags för återbesök på lasarettet igen och ultraljudskoll av Toves hjärta och kärl. Allt såg bra ut och vi fick ett par oväntade positiva nyheter. För det första verkar hålet i förmaksskiljeväggen ha växt ihop helt (detta var ju inget stort fel och absolut inget man skulle gjort något åt, men skönt ändå). För det andra så verkar aortaklaffen inte alls vara så missbildad som man först trott. Flödet var bättre och när vi kollade på själva klaffen kunde vi se att den nog inte alls var tvådelad (som är vanligt bland koarktations-patienter) utan tredelad (som är normaltillståndet), om än inte helt symmetrisk. Risken med klaffen är inte stor heller; det kan bli problem längre fram i livet när den har jobbat länge, men en tredelad är bättre! Och risken att förträngningen ska komma tillbaka är väldigt liten nu; oftast sker det inom de första månaderna. Nästa besök blir först om fyra månader nu och vi får se hur de går då. Tove har ju blivit så stor att hon inte sover under undersökningen (vilket hon gjorde de första gångerna) och dessutom är det väldigt intressant att ta tag i stetoskop, läkarlegitimationer, kablar till UL-.maskinen och så vidare. Läkaren rekommenderade att vi skulle öva att titta på Teletubbies hemma, så kunde hon få se på det nästa gång. Så får det bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar