Det kan omöjligen finnas något i livet som väcker så många och starka känslor som att ha barn. Den mest hårdhudade och känslokalla man (kvinnor kan förstås inte ha dessa egenskaper) måste ovillkorligen smälta i det ögonblick då han för första gången ser det där lilla, kladdiga, nakna knytet som fram till den sekunden inte varit annat än en stor mage. Visserligen har den rört sig och påkallat uppmärksamheten redan innan, men att äntligen få se henne, ja det slår det mesta.
Och den lugnaste och mest harmoniske man som tänkas kan kommer definitivt att tappa fattningen av frustration då han burit runt på sitt barn i timtal, bara för att hon inte kan somna. Frustration för egen del, men mest för att man ser hur jobbigt det är för henne.
Och sedan då? Det första sneda, tandlösa leendet eller ett för tionde gången nedkissat skötbord. Att se när hon stolt visar nåt nytt hon har kommit på eller att se ambulanshelikoptern lyfta med en liten flicka vars hjärta för en stund sen slutade slå och lämna två tomma föräldrar kvar på marken.
Ja, i det stora och det lilla - livet i sin yttersta koncentration. En sak är säker: det går inte att vara oberörd!
Jag älskar dig och vi älskar vår lilla ängel!
SvaraRadera