Med ödmjukhet

Jag börjar morgonen med att böja mitt huvud i varm ödmjukhet. Tack för att du finns. Tack för att du överlevde. Tack för att du lär mig så mycket om mig själv. Jag ska alltid finnas där för dig; det är mitt absoluta och högsta mål. Jag kommer förstås inte alltid att lyckas. Som i frustrationen i natt, när du med snörvlig näsa vägrade somna om. Du kommer nog att tycka att jag är världens bästa pappa. Och den sämsta. För det är så barn (och för den delen också ungdomar) fungerar; det är vitt eller svart. Sanningen ligger nog nånstans däremellan. Vi är nog rätt grå de flesta av oss, föräldrar. Men jag lovar att jag ska vara så ljusgrå jag nånsin kan. Det är mitt löfte till dig!